Mat har alltid varit en sann glädje för mig, enda sedan barnsben har jag älskar mat och snacks. När jag var runt 12-13 år så eskalerade däremot min matglädje till en ohälsosam relation med mat. Det var under den tiden mina föräldrar skiljde sig och jag bodde mestadel av tiden hos den ena föräldern och dennes nye partner. Föräldern jag bodde hos föll tillbaka på alkoholmissbruk, personen hade haft ett missbruk innan jag föddes. Detta ledde så småningom till att denna föräldern blev väldigt frånvarande, min diet bestod mest av skräpmat som jag främst köpte ifrån Sibylla, makaroner och köttbullar, nudlar och stekta ägg, samt coca cola, snacks och godis i mängder. Mat och snacks blev som en emotionell krycka för mig, det dämpade ångest och smärta, fyllde den tomheten jag hade inom mig och tröstade mig i min ensamhet och psykiska ohälsa.

 

När socialen så småningom såg till att jag fick komma därifrån så valde jag att flytta hem till mina morföräldrar, den ohälsosamma relationen till mat som jag hade byggt upp under den tiden jag bodde hemma hos min ena förälder hängde med mig. Jag var inne i en depression, inte diagnotiserad av någon läkare, kurator eller psykolog. Men jag var tydligt deprimerad, jag led av självskadebeteende, dagliga panikattacker och ångest. Jag var väldigt ensam utav mig, hade det inte lätt i skolan där jag utsattes för mobbing, utfrysning och jag fick även uppleva näthat. Jag var otroligt osäker med mig själv och min kropp, jag har alltid varit lite knubbig utav mig och givetvis gått upp i vikt med tanke på min dåliga relation till mat. Samt var jag ganska sen in i puberteten och jämförde mig med andra runt omkring mig vars kroppars utveckling börjat för länge sedan. 

 

Min kroppsdysfori fortsatte följa med mig, min ohälsosamma relation med mat fanns fortfarande kvar genom att jag fortsatte använda mat som tröst, samt började jag även äta när jag var uttråkad. Läsken byttes även ut emot energydryck i väldigt riskabla mängder. Träning fanns inte på världskartan, jag satt inlåst på mitt rum. Jag, min psykiska ohälsa och problematik med mat.

 

När jag valde att hoppa av min gymnasielinje Naturbruk och börja om första året på Vård och omsorgsprogrammet så blev det förändringar i mitt liv, jag träffade några härliga människor som jag har äran att kalla mina vänner, jag fick synas, jag blev uppskattad för den jag var, träffade min första partner och började steg för steg blomma ut. Såklart möts en av bakslag, motgångar och återfall. Men gradvis blev saker bättre. Hösten 2015 träffade jag en person, vi inledde ett förhållande och vår relation tog slut Januari 2017, den här personen och jag spenderade mycket tid tillsammans genom att se på film, anime, serier och fann även bekvämlighet i snabbmat och snacks. Utan att tänka på det hade jag steg för steg gått upp 15 kg under den tid vi var tillsammans tillföljd av ohälsosam kost och för lite motion.

 

Jag har försökt oräkneligt många gånger att gå ner i vikt och försöka bli hälsosammare, men aldrig kunnat hålla motivationen eller orken uppe, till den punkt att jag tillslut inte orkade bry mig längre. Men under det här året så har jag funnit glädje i att promenera och lättare träning som jag kan utföra hemma, jag hade ett väldigt aktivt sommarjobb efter studenten och hittade så småningom viljan att försöka med LCHF. LCHF står för Low Carb High Fat, vilket innebär att en äter sig mätt på fett och äter mindre kolhydrater. Det ska tydligen vara väldigt effektivt och bäst av allt, en behöver inte gå hungrig heller. Därav att jag gav mig in i att läsa på och skaffa mig kunskaper innan jag gav mig in i det och nu har jag precis startat och ger det ett helhjärtat försök. Samt kombinera det med min relativt nyfunna glädje för promenader och träning hemma. Den här gången ska jag inte ge mig, jag vill nå mitt mål med en hälsosam vikt och en hälsosam kropp. 

 

Jag vägde in mig på 81,5 kg som startvikt, nu kör vi!